thilly -

2008-10-09 | 00:05:11

berättelsen om min son gabriel

Malin skrev en fråga, Här är ditt svar :)

Hur kände/tänkte du du när du först fick veta att du var gravid? Hur resonerade du när du bestämde dig för att behålla barnet du var gravid med när du var så ung som du var? hur hade du tänkt lösa allt praktiska, med pengar, bostad och likande? var barnets pappa med på att behålla barnet? jag menar inget illa med mina frågar, är bara nyfiken på hur du tänkte typ =)

Året var 2006 och jag var 16 år gammal när detta hände.

Jag hade mina aningar innan jag gjorde testet och jag minns inte riktigt längre hur min första reaktion var. Mest chockad kan jag tro. Och glad. Men även lite förvirrad och jag kände mig så himla liten. Jag ringde direkt till min pojkvän och berättade hur det låg till. Vi träffades senare på kvällen och försökte komma fram till hur vi skulle göra.

Det gick många många dagar innan vi fattade ett beslut. Jag hade hunnit berätta för min mamma och vi hade tillsammans gått igenom om jag skulle göra abort eller om jag skulle klara av det rent ekonomiskt. Jag uteslöt aldrig abort men jag kände hela tiden att det skulle vara så himla fel. Nae jag ville helt enkelt behålla det.
Vi la upp en plan om hur det skulle kunna se ut, vi kollade upp olika bidrag och hur mycket pengar som skulle behövas läggas ut.
Min pojkvän var fortfarande osäker men vi bestämde oss iaf för att behålla det.
Jag skrev in mig på mödravårdscentralen och där blev det en hel del besök. Min pojkvän och jag pratade om framtiden.
I slutet av graviditeten skaffade jag mig en egen lägenhet inte alls lång från där jag redan bodde. En stor ljus 2a på 3dje våningen. Det var ungefär här som jag och pappan gjorde slut. Men vi fortsatte ändå att gå på möten och sånt tillsammans.

Jag trivdes jättebra i min lägenhet och det kändes som om pengarna bara rullade in hela tiden. Skattepengar, Bidrag, Underhåll osv. Jag hade klasskompisar boende i samma hus som jag umgicks med var och varannan dag.
De vänner som jag hade i högstadiet kände jag mig sviken av och jag umgick knappt med någon därifrån.
Jag minns knappt heller hur det var att börja 1an på gymnasiet. Jag var stor som ett hus och hade ingen direkt av vara med. Men det ändrades ganska snabbt och jag träffade grymt fina kompisar.
Många snackade bakom min rygg men jag var ändå så nöjd med mitt liv. För jag hade något som alla andra inte hade. Jag kunde lägga mig på kvällarna med de små fötterna sparkandes i magen. Aldrig var jag ensam.

ungefär 2 månader innan utsatt datum slutade jag skolan, Dels för att jag kände att jag behövde lite lugn och ro, och för att jag blev att tyngre och tyngre. 15 kg extra är ganska mycket!

Jag hade underbara dagar då jag sov hur länge jag ville , gick upp och åt en härlig frukost framför en bra film. Satt och lyssnade på härliga blandskivor om kärlek och sydde små fina nallar och gosedjur till den lille.

Ganska säker var jag på att det skulle sättas igång tidigare men han var verkligen exakt.
Det var på morgonen jag kände de första värkarna, men inga kraftiga. Så jag var på julskyltningen med min familj och åkte sedan hem för att äta våfflor, Då blev det för mycket och jag åkte upp till förlossningen.
Jag läggs på en säng och de försöker sätta ett ctg på mig. Några små dosor för att kunna se min puls och barnets puls på ett papper. Det var här som de upptäckte att något inte stod rätt till. De kunde inte hitta hjärtljuden på ctg'n och inom 2 minuter hade jag fått på mig en vit stor skjorta, nålar hade satts i mina armar och jag låg inne på ultraljudsrummet.

Det var den längsta väntan jag varit med om. Jag tittade på skärmen men förstod inte så mycket av vad jag såg men jag kunde se på läkarnas ansikten att det inte var bra. Den lille levde inte längre och det kändes som om hela livslusten togs ifrån mig. Allt blev så fruktansvärt svart så det kändes som om jag hade dött där mitt på plats.

Efter här minns jag inte heller så mycket eftersom jag var så himla ledsen. Kommer inte ens ihåg om jag blev inkörd till ett annat rum. Det jag minns är att jag fick några tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och sedan åka hem för att vila. Hem kom jag på ett eller annat vis. Men hemma kunde jag inte längre vara ledsen. Alla andra var ju det. Så jag försökte hålla stämningen uppe tills jag gick och la mig. Somnade gråtandes med mamma som satt och klappade mitt huvud.

Morgonen efter var jag på förlossningen vid 9. Eftersom jag var så långt gången fick jag föda fram honom.
De stack hål på hinnan och ganska så snabbt där efter sattes värkarna igång. åh fyfan vad ont det gjorde.
Det går inte att förklara eller ens föreställa sig för hur ont det gjorde. Ändå hade jag fått EDA som är väldigt smärtstillande.
Lustgasen fattade jag aldrig hur jag skulle använda. 18 minuter över 12 så tittade han ut. En lång pojke.

Det var nog det vackraste jag sett och jag glömmer aldrig då han las på min mage, helt kladdig och dan.
Jag brydde mig inte ens om den fruktansvärda lukten från det där kletet utan bara låg och tittade och snosade på honom.

Smärtan försvann direkt efter att han kommit ut och jag mindes inte alls hur ont det hade gjort.
Stannade kvar på förlossningen en dag och jag fick ha honom hos mig kvällen och morgonen. Min pappa har en egen begravningsbyrå så han tog hand om allt det som hände efter.

Nu började det en lång jobbig tid efter allting. Första gången man kom hem och man ser sängen stå där färdigbäddad. alla kläder och små strumpor ligger fint sorterade i små högar. Och det skulle bara plockas ner och slängas iväg.
Alla vänner som inte visste något och alla frågor som väntade.

Nu idag känner jag att jag inte fått släppa ut den där sorgen på riktigt, och jag vet inte vilken dag den där spärren släpper.
Men jag var tvungen att vara stark när alla andra bröt ihop.
Vi har fortfarande inte fått reda på varför han dog men dom anar att det var navelsträngen som låg runt halsen när han kom ut.

Vi gav honom namnet Gabriel. Efter ärkeängeln gabriel och efter änglarna som fanns på hans lilla säng han fick.
Peter Gabriel Ludwig Thilly Strömberg. Kärt barn har många namn.

Det är många som har kommentarer om det här med att vara ung och gravid. Om ni har några funderingar eller frågor angående det här så är det bara att fråga. Så ska jag försöka svara på dom så ärligt och förståeligt som möjligt.
Tack för ni tog er tid och läsa min historia. Ganska förkortad och så men i stort sett var det såhär.