berättelsen om min son gabriel
Hur kände/tänkte du du när du först fick veta att du var gravid? Hur resonerade du när du bestämde dig för att behålla barnet du var gravid med när du var så ung som du var? hur hade du tänkt lösa allt praktiska, med pengar, bostad och likande? var barnets pappa med på att behålla barnet? jag menar inget illa med mina frågar, är bara nyfiken på hur du tänkte typ =)
Året var 2006 och jag var 16 år gammal när detta hände.
Jag hade mina aningar innan jag gjorde testet och jag minns inte riktigt längre hur min första reaktion var. Mest chockad kan jag tro. Och glad. Men även lite förvirrad och jag kände mig så himla liten. Jag ringde direkt till min pojkvän och berättade hur det låg till. Vi träffades senare på kvällen och försökte komma fram till hur vi skulle göra.
Det gick många många dagar innan vi fattade ett beslut. Jag hade hunnit berätta för min mamma och vi hade tillsammans gått igenom om jag skulle göra abort eller om jag skulle klara av det rent ekonomiskt. Jag uteslöt aldrig abort men jag kände hela tiden att det skulle vara så himla fel. Nae jag ville helt enkelt behålla det.
Vi la upp en plan om hur det skulle kunna se ut, vi kollade upp olika bidrag och hur mycket pengar som skulle behövas läggas ut.
Min pojkvän var fortfarande osäker men vi bestämde oss iaf för att behålla det.
Jag skrev in mig på mödravårdscentralen och där blev det en hel del besök. Min pojkvän och jag pratade om framtiden.
I slutet av graviditeten skaffade jag mig en egen lägenhet inte alls lång från där jag redan bodde. En stor ljus 2a på 3dje våningen. Det var ungefär här som jag och pappan gjorde slut. Men vi fortsatte ändå att gå på möten och sånt tillsammans.
Jag trivdes jättebra i min lägenhet och det kändes som om pengarna bara rullade in hela tiden. Skattepengar, Bidrag, Underhåll osv. Jag hade klasskompisar boende i samma hus som jag umgicks med var och varannan dag.
De vänner som jag hade i högstadiet kände jag mig sviken av och jag umgick knappt med någon därifrån.
Jag minns knappt heller hur det var att börja 1an på gymnasiet. Jag var stor som ett hus och hade ingen direkt av vara med. Men det ändrades ganska snabbt och jag träffade grymt fina kompisar.
Många snackade bakom min rygg men jag var ändå så nöjd med mitt liv. För jag hade något som alla andra inte hade. Jag kunde lägga mig på kvällarna med de små fötterna sparkandes i magen. Aldrig var jag ensam.
ungefär 2 månader innan utsatt datum slutade jag skolan, Dels för att jag kände att jag behövde lite lugn och ro, och för att jag blev att tyngre och tyngre. 15 kg extra är ganska mycket!
Jag hade underbara dagar då jag sov hur länge jag ville , gick upp och åt en härlig frukost framför en bra film. Satt och lyssnade på härliga blandskivor om kärlek och sydde små fina nallar och gosedjur till den lille.
Ganska säker var jag på att det skulle sättas igång tidigare men han var verkligen exakt.
Det var på morgonen jag kände de första värkarna, men inga kraftiga. Så jag var på julskyltningen med min familj och åkte sedan hem för att äta våfflor, Då blev det för mycket och jag åkte upp till förlossningen.
Jag läggs på en säng och de försöker sätta ett ctg på mig. Några små dosor för att kunna se min puls och barnets puls på ett papper. Det var här som de upptäckte att något inte stod rätt till. De kunde inte hitta hjärtljuden på ctg'n och inom 2 minuter hade jag fått på mig en vit stor skjorta, nålar hade satts i mina armar och jag låg inne på ultraljudsrummet.
Det var den längsta väntan jag varit med om. Jag tittade på skärmen men förstod inte så mycket av vad jag såg men jag kunde se på läkarnas ansikten att det inte var bra. Den lille levde inte längre och det kändes som om hela livslusten togs ifrån mig. Allt blev så fruktansvärt svart så det kändes som om jag hade dött där mitt på plats.
Efter här minns jag inte heller så mycket eftersom jag var så himla ledsen. Kommer inte ens ihåg om jag blev inkörd till ett annat rum. Det jag minns är att jag fick några tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och sedan åka hem för att vila. Hem kom jag på ett eller annat vis. Men hemma kunde jag inte längre vara ledsen. Alla andra var ju det. Så jag försökte hålla stämningen uppe tills jag gick och la mig. Somnade gråtandes med mamma som satt och klappade mitt huvud.
Morgonen efter var jag på förlossningen vid 9. Eftersom jag var så långt gången fick jag föda fram honom.
De stack hål på hinnan och ganska så snabbt där efter sattes värkarna igång. åh fyfan vad ont det gjorde.
Det går inte att förklara eller ens föreställa sig för hur ont det gjorde. Ändå hade jag fått EDA som är väldigt smärtstillande.
Lustgasen fattade jag aldrig hur jag skulle använda. 18 minuter över 12 så tittade han ut. En lång pojke.
Det var nog det vackraste jag sett och jag glömmer aldrig då han las på min mage, helt kladdig och dan.
Jag brydde mig inte ens om den fruktansvärda lukten från det där kletet utan bara låg och tittade och snosade på honom.
Smärtan försvann direkt efter att han kommit ut och jag mindes inte alls hur ont det hade gjort.
Stannade kvar på förlossningen en dag och jag fick ha honom hos mig kvällen och morgonen. Min pappa har en egen begravningsbyrå så han tog hand om allt det som hände efter.
Nu började det en lång jobbig tid efter allting. Första gången man kom hem och man ser sängen stå där färdigbäddad. alla kläder och små strumpor ligger fint sorterade i små högar. Och det skulle bara plockas ner och slängas iväg.
Alla vänner som inte visste något och alla frågor som väntade.
Nu idag känner jag att jag inte fått släppa ut den där sorgen på riktigt, och jag vet inte vilken dag den där spärren släpper.
Men jag var tvungen att vara stark när alla andra bröt ihop.
Vi har fortfarande inte fått reda på varför han dog men dom anar att det var navelsträngen som låg runt halsen när han kom ut.
Vi gav honom namnet Gabriel. Efter ärkeängeln gabriel och efter änglarna som fanns på hans lilla säng han fick.
Peter Gabriel Ludwig Thilly Strömberg. Kärt barn har många namn.
Det är många som har kommentarer om det här med att vara ung och gravid. Om ni har några funderingar eller frågor angående det här så är det bara att fråga. Så ska jag försöka svara på dom så ärligt och förståeligt som möjligt.
Tack för ni tog er tid och läsa min historia. Ganska förkortad och så men i stort sett var det såhär.
39 dagar kvar
en body jag sydde
5 månaden
gabriels lilla säng
ultraljudsbilder från vecka 18 + 4 dagar
UL på lilla fossingen i vecka 32
kollage från vecka 8 - 36
fotavtryck
påklädd och fin, jag själv är helt sliten
mammas lilla näsa och pappas mun.
precis ny
fossingen
urnlundet
Som jag saknar dig gab!
Shit vilken historia! Blev helt tårögd eftersom jag inte hade någon aning om vad du gått igenom. Du känns som en väldigt stark person och jag hoppas att allting kan flyta på ganska normalt.
Jag är ledsen för din förlust.
Wow Elin, jag blir verkligen helt paff av dig, du är helt otrolig. Jag tkr verkligen att du är så stark. Och nej, jag kan nog inte föreställa mig smärtan du har gått igenom; både den fysiska och den mentala. Jag hoppas att livet kan flyta på som vanligt nu, och om du vill prata om det här eller bara va.. så finns jag här. Du är stark och du är modig, och jag är ledsen för din förlust. // Richy
HAHAHAHHA SÅ JÄVLA ÄGD!!!!
du tror jämt att du är nåt
Du är så himla stark Elin. Ser upp till dig.
Ledsen för din skull.
Kram
Det är inte varje dag jag sitter i sängen klockan 08:15 och gråter. Så fint!
Jag kan erkänna att jag med saknar honom, skulle så gärna vilja se honom växa upp med dig som mor!
Puss!
fyfan elin, jag är så jävla stolt över dig. och jag vet att i framtiden kommer du bli en så sjukt bra mamma. hoppas du vet att jag alltid finns här för dig. ILY <3
Som sagt vilken historia Elin! Jag kunde bara inte sluta läsa och jag grät samtidigt som jag läste den.
Som Richard skrev så kan jag inte ens tänka mig vad du har fått gå igenom :/ Det är ialla fall väldigt starkt av dig. Väldigt synd att sånt händer och man undrar varför. Jag är ledsen för din förlust
/Ellinor
Hej Elin!
du är så stark och duktig! jag har läst om din berättelse förut på vad heter det nu, föräldrar.se eller något sånt? Jag tänker på dig i alla fall, jättefin liten son du har! Kram
/My
vet inte om du tog bort min kommentar.
men jag tycker du är stark. kram.
jätte fint skrivet
<3
Hej igen, schysst att du berättade lite, för det är så himla svårt att förstå hur det känns att gå igenom något så jobbigt och svårt, nu har du gett lite mer inblick i hur det är, och jag måste säga att det är stark av dig att berätta. Du verkar vara en väldigt stark och modig person, och din berättelse gjorde mig tårögd. Ta hand om dig och låt ingen (som elly) trycka ner dig eller få dig att må dåligt, dom vet uppenbarligen inte vad dom pratar om, och jag känner respekt för dig för att du är så som du är, stark, modig och bra helt enkelt. Kram
Hej du!
Du är stark som du alltid har varit och kommer alltid vara!
Och du vet att jag vill ha så mycket ogjort, så mycket! men gjort är gjort helt enkelt, sorry.
Kramar Mathilda
Alltså satt och läste och blir lika tårögd varje gång.
jag kommer ihåg hur jag skämdes när jag såg dej efter allt som hade hänt, jag gick där helt glad med min mage och du hade precis förlorat din skatt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och du vet. fy!
men du är stark elin, många hade aldrig klarat dej. inte jag iallafall!
KRAM! <3